Lär känna Speci-Lo

Speci-Lo är Special Olympics Sveriges maskot. Hon är ett modigt lodjur som älskar idrott nästan lika mycket som hon älskar att kramas. Men var kommer hon ifrån och hur kom hon hit? Det här är hennes berättelse.


Sagan om Speci-Lo

Långt inne i skogen bodde familjen Lotass. Mor-Lo, Far-Lo, och fem vackra  starka och smidiga ungar med snabba ben. De brukade slåss ibland som syskon gör, och det var oftast den som röt högst och hade snabbast tassar som vann. Det var bara en av dem, den yngsta i familjen, som inte var med och busade. Lilla tysta Speci-Lo, som älskade kramar mer än att bråka. Hon var född med örontofsar som inte liknade de andras, de var så starkt lysande och i olika färger dessutom. Hennes baktassar var märkliga, det såg nästan ut som om hon hade strumpor på sig i olika färger. Och hon hade ingen röst, vilket gjorde att ingen heller pratade med henne. De andra brydde sig inte mycket om Speci-Lo, utan gjorde som mor och far hade sagt, de lät henne vara i fred. Ensam blev hon ofta kvar i kojan när de andra begav sig ut på spännande äventyr eller skulle sammanstråla med de andra klanerna på stora Lo-berget för att sjunga i Lo-kören.

Speci-Lo satt ofta och tittade på Lo-tv och tyckte det var lugnt och skönt när de andra gått. Vissa dagar strövade hon ensam i skogen, på långa promenader. Hon gick längre bort än hon fick gå, så långt att hon kunde kika på människorna som körde på skogsvägen i sina bilar. Ibland saknade hon någon att krama, för hon var ensam så ofta. Hon tänkte på hur bra det var ändå att när hon stannade hemma slapp hon göra bort sig. Som det varit när hon var liten unge och försökte följa med de andra, men kom på efterkälken och trillade ner i en grop och ingen kunde höra hennes rop på hjälp. Utan röst är jag inte mycket till sällskap att ha ändå, tänkte hon.

Men det fanns ett tillfälle varje vecka då hon hade önskat att hon varit som alla andra. Att hon fått följa med. Det var när alla Lodjur möttes och mätte sina krafter mot varandra, i Special LOLympics. Då tävlades det i jaktsprint, körsång och kurragömma. Saker som Speci-Lo så gärna hade varit bra på. På hyllan ovanför kojans sovplatser stod vackra glänsande pokaler uppradade. Familjen Lotass satsade hårt på att vinna en ny pokal varje vecka. Och just därför fick Speci-Lo inte följa med. På grund av sina färgglada speciella örontofsar och ben, var hon en usel deltagare i kurragömma, familjen skulle bli hittad direkt och förlora tävlingarna. Körsången var ju bara att glömma, för någon sångröst hade hon inte. Hon hade inte ens en röst att tala med!

En söndag när familjen Lo sprungit iväg mot Special LOLympics-spelen städade Speci-Lo i kojan. Det var hennes uppgift och det hennes familj sagt att hon dög till att göra. Hon hade nämligen förutom de speciella färgerna en fantastisk förmåga att ordna saker, tvätta och sortera. I dag placerade hon varje mugg i köket i färgordning. När det var klart så sorterade hon böckerna i bokstavsordning. När det var klart ställde hon alla skor och stövlar i storleksordning. Men nu fanns inget mer kvar att göra. Så Speci-Lo bestämde sig för att ta en ensam promenad i skogen.

Helt uppe i sina egna tankar gick hon så långt in i skogen att hon kom fram till platsen för Special LOLympics! Lodjurens domare blåste precis igång en ny match kurragömma och alla lodjursfamiljerna sprang åt varsitt håll.  Speci-Lo gömde sig bakom en buske, men hon kikade nyfiket fram.

”Åh, tänk den som fick vara med”, tänkte hon.

Plötsligt fick hon se något annorlunda hända. Storebror-Lo kom plötsligt springande tillbaka och ropade högt åt alla andra att avbryta tävlingen.

”Det måste ha hänt honom något oerhört”, tänkte Speci-Lo, ”så där skulle han annars inte göra!”

Lodjuren kom springandes tillbaka från sina gömställen.  De samlades och verkade prata om något viktigt. Storebror-Lo sprang iväg igen och de andra väntade. Vad skulle han göra? Hämta något? Speci-Lo sträckte på sig för att se bättre. Han kom snart tillbaka, bärandes på något. En människopojke!

”Vad gör en sån så långt in i Lodjures skog”, undrade Speci-Lo förskräckt.

Storebror-Lo satte försiktigt ner honom och alla lodjur samlades runt omkring. De frågade människan vad han hette, varför han hade gömt sig i en grop. Men människopojken förstod inte lodjurens språk. Han såg så liten och rädd ut och kramade om sin lilla kropp där han satt mitt bland lodjuren som röt på ett språk han inte förstod.

Speci-Lo märkte hur hennes färgglada tassar sakta men säkert började röra sig framåt. Mot gruppen av lodjur och den lilla människan. Hon visste inte riktigt varför, men hon kände att hon ville krama honom. När hon nått ända fram skingrade sig lodjuren. Far-Lo röt till henne att hon skulle hålla sig undan, människor kan vara farliga! Men Speci-Lo lyssnade inte. Hon tassade fram till pojken, klappade honom mjukt på axeln. Pojken tittade upp och fick se ett lodjur med så vackra färger och snälla ögon att han tvärt slutade gråta med ett litet hick. Speci-Lo tecknade ”krama”. Pojken nickade, ställde sig upp och kröp in i Speci-Los tröstande famn. De andra Lodjuren rörde sig inte. Skogen var så tyst att man kunnat höra en kotte falla. Speci-Lo höll så pojken ifrån sig och frågade, genom att röra på sina tassar till tecken, ”vem är du”.

Pojken svarade genast, ”Jag heter Elis. Vem är du?”

”Jag är Speci-Lo”, sa Speci-Lo som just hittat på ett tecken för sitt eget namn! ”Varför är du här i skogen?”

”Jag är här med min familj. Vi orienterade, men sen gick jag vilse”, sa Elis.

”Jag vet var människorna har sina bilar. Kom så ska jag ta dig dit,” tecknade Speci-Lo.

”Okej”, sa Elis.

Speci-Lo satte sig ner och pekade på sin rygg. ”Hoppa upp!”

Och så gick de. Bort från Special LOLympics  och de förvånade lodjuren. Hon hörde sin mamma stolt säga: ”Jag har alltid vetat att hon hade ett språk, tänk att det var samma som människorna! Hon är så speciell!”

”Ja!” instämde de andra lodjuren. ”Så fantastiskt speciell!”

Speci-Lo och Elis hade gått länge när de kom fram till människornas bilväg. Det hade blivit mörkt och Elis kramade hennes varma päls.

”Hur ska de se mig i mörkret”, undrade pojken.

”Ingen fara kompis, jag syns”, tecknade Speci-Lo. Ja, hennes öron-tofsar sken som reflexer i mörkret.

På så sätt kom Elis familj att hitta honom, där han satt i mörkret upplyst av ett färgglatt lodjur.

”Tack och lov för att jag är speciell”, tänkte Speci-Lo, när Elis kramade henne hejdå.

Och på så sätt kom Speci-Lo att lära känna människorna. Och i människornas värld fick hon vara med och sporta och leka hur mycket hon ville. Människorna förstod hennes språk gjort av tecken och de tyckte lika mycket om att kramas som hon. Här var det bra att vara fantastiskt speciell!