Storebror-Lo satte försiktigt ner honom och alla lodjur samlades runt omkring. De frågade människan vad han hette, varför han hade gömt sig i en grop. Men människopojken förstod inte lodjurens språk. Han såg så liten och rädd ut och kramade om sin lilla kropp där han satt mitt bland lodjuren som röt på ett språk han inte förstod.
Speci-Lo märkte hur hennes färgglada tassar sakta men säkert började röra sig framåt. Mot gruppen av lodjur och den lilla människan. Hon visste inte riktigt varför, men hon kände att hon ville krama honom. När hon nått ända fram skingrade sig lodjuren. Far-Lo röt till henne att hon skulle hålla sig undan, människor kan vara farliga! Men Speci-Lo lyssnade inte. Hon tassade fram till pojken, klappade honom mjukt på axeln. Pojken tittade upp och fick se ett lodjur med så vackra färger och snälla ögon att han tvärt slutade gråta med ett litet hick. Speci-Lo tecknade ”krama”. Pojken nickade, ställde sig upp och kröp in i Speci-Los tröstande famn. De andra Lodjuren rörde sig inte. Skogen var så tyst att man kunnat höra en kotte falla. Speci-Lo höll så pojken ifrån sig och frågade, genom att röra på sina tassar till tecken, ”vem är du”.
Pojken svarade genast, ”Jag heter Elis. Vem är du?”
”Jag är Speci-Lo”, sa Speci-Lo som just hittat på ett tecken för sitt eget namn! ”Varför är du här i skogen?”
”Jag är här med min familj. Vi orienterade, men sen gick jag vilse”, sa Elis.
”Jag vet var människorna har sina bilar. Kom så ska jag ta dig dit,” tecknade Speci-Lo.
”Okej”, sa Elis.
Speci-Lo satte sig ner och pekade på sin rygg. ”Hoppa upp!”
Och så gick de. Bort från Special LOLympics och de förvånade lodjuren. Hon hörde sin mamma stolt säga: ”Jag har alltid vetat att hon hade ett språk, tänk att det var samma som människorna! Hon är så speciell!”
”Ja!” instämde de andra lodjuren. ”Så fantastiskt speciell!”